Ny forskning ger hopp om bättre prostatacancerbehandling

Prostatacancer är en av de vanligaste cancerformerna hos män. Georgios Daouacher, överläkare och urolog på Centralsjukhuset i Karlstad, disputerar på en avhandling som ger nya insikter om hur man kan förbättra behandlingen.

Prostatacancer är den vanligaste cancerformen bland män i Sverige. Sjukdomen kan variera från långsamt växande tumörer som aldrig hinner bli livshotande, till mycket aggressiva former med risk för spridning och död. En avgörande fråga vid diagnostik och behandlingsplanering är om cancern spridit sig till bäckenets lymfkörtlar. Lymfkörtelmetastaser är ofta små och svåra att upptäcka, men har stor betydelse för prognosen och valet av behandling.

Det mest tillförlitliga sättet att fastställa om lymfkörtlar är angripna är att operera bort dem och undersöka dem i mikroskop – en så kallad utvidgad lymfkörtelutrymning (ePLND). Metoden innebär dock ett ingrepp och kan ge komplikationer. Därför används i första hand olika bilddiagnostiska metoder för att bedöma spridning, men deras tillförlitlighet måste hela tiden jämföras mot kirurgi som är ”gold standard”.

Avhandlingen baserar sig på långvariga studier genomförda i den klinisk verksamhet vid urologenheten, och radiologiska enheten vid Centralsjukhuset i Karlstad där även radiologiska enheten i Uppsala samt universitetet i Örebro medverkat.

– Syftet med min avhandling var att undersöka hur väl olika bilddiagnostiska metoder kan upptäcka spridning till lymfkörtlar vid nydiagnostiserad prostatacancer, samt att belysa vilken långsiktig betydelse en mer omfattande lymfkörtelutrymning har för patienternas prognos, säger Georgios Daouacher.

Resultat

I avhandlingens delstudier har olika bilddiagnostiska metoder jämförts för att upptäcka spridning till lymfkörtlar vid högriskprostatacancer. Resultaten visar att traditionell magnetkamera (MRI) med enbart T1- och T2-bilder har mycket låg förmåga att upptäcka lymfkörtelspridning. Även patienter med omfattande spridning missades ofta, vilket gör metoden otillräcklig som beslutsunderlag inför behandling.

När MRI kompletterades med funktionsbilder (DWI) förbättrades träffsäkerheten. Känsligheten ökade till drygt 50 procent, samtidigt som specificiteten var hög. De patienter som missades hade i regel få och små metastaser. Även PET/DT med acetat uppvisade hög specificitet men begränsad känslighet, men identifierade dock främst patienter med större och mer omfattande lymfkörtelspridning.

En långsiktig uppföljningsstudie visade samtidigt att patienter som genomgick en utvidgad lymfkörtelutrymning före strålbehandling hade bättre sjukdomskontroll än de som fick en mer begränsad utrymning. De drabbades av färre PSA-återfall, färre fjärrmetastaser och hade lägre risk att avlida i prostatacancer. Skillnaderna blev särskilt tydliga 10–15 år efter behandlingen.

Sammantaget visar resultaten att dagens bilddiagnostiska metoder, även avancerade tekniker som MRI med DWI och PET/DT, fortfarande har begränsad förmåga att upptäcka små lymfkörtelmetastaser. Ingen av metoderna kan i dag ersätta utvidgad lymfkörtelutrymning som den mest tillförlitliga metoden för stadieindelning. Resultaten av långtidsuppföljningen visar bättre sjukdomsförlopp och cancerspecifik överlevnad om man utför utvidgad kirurgisk lymfkörtelutrymning innan strålbehandling av högriskprostatacancer. Behandlingsvalet bör alltid vägas mot patientens ålder, allmänna hälsa och förväntade livslängd, där en mer skonsam strategi i vissa fall kan vara det bästa alternativet.